Maria Wennberg

Vad ska vi ha till middag idag då? Denna ständiga fråga har fått en ny dimension. Det handlar inte längre om att kolla av skolmatsedeln så att barnen inte får repris på lunchen eller att försöka vara piffig i köket så vardagsmiddagen blir en trevlig stund. Det handlar om att inte förgifta jordklotet, bidra till avskyvärd djurhållning och omänskliga arbetsförhållanden.

Boken ”Matens pris : boken som matindustrin inte vill att du ska läsa” av journalisterna Malin Olofsson och  Daniel Öhman ligger på mitt nattygsbord och det är en skräckläsning som slår det mesta. Boken bygger på en serie radioreportage där de berättar om hur dagens livsmedelsproduktion i själva verket skadar människor, djur och miljö.

Deras tes är att maten är för billig. Aldrig förr har vi konsumerat så mycket mat som nu. Ändå tar den en minskande del av vår hushållskassa. Köttkonsumtionen har från 1950 till i dag ökat från 50 kg per person och år, till hela 83 kg, och vi fullkomligt frossar i läsk och choklad. På tjugo år har svensken ökat sin läskdrickande med över 200 procent.  

Frosseriet ger oss inte bara fetma. Den billiga maten har ett väldigt högt pris.

Prispressen har förvandlat bondgårdar till resultatenheter i en multinationell industri, helt beroende av olja och naturgas. Ensidig odling innebär tung påfrestning på miljön. På åkrarna används bekämpningsmedel så giftiga att de varje år dödar en kvarts miljon människor. Djur avlas så hårt att de går sönder.

Middagsmatsinköpet blir ett ångestladdad kryssande mellan hyllorna i matbutiken.

 Det är inte den första boken i ämnet men det är en bok och en reportageserie som fått ett enormt genomslag. Förhoppningsvis bidrar den till att den stora massan av konsumenter vaknar till liv och inser kopplingen mellan pris och produktion.

I allt detta nattsvarta finns det trots allt hopp. Den 23 februari 2011 anordnades ett möte i Ullånger för folk som sysslar med lokal matproduktion. 70 personer dök upp och den ideella föreningen Mathantverkare i Västernorrland bildades.

Det handlar om småskalig produktion av livsmedel där producentens hand är närvarande genom hela processen. Mathantverk är framställning och förädling av i huvudsak lokala råvaror, utan onödiga tillsatser. Fyra av dessa har i dagarna vunnit pris i SM i mathantverk med över 500 deltagare från hela landet. Grattis och av med hatten för dessa uthålliga, medvetna och duktiga hantverkare.

Det finns här alldels runt knuten – mattillverkning som inte förgiftar, förödar och förstör. Det finns motpooler till megaindustriproduktion som kallhamrat vinstmaximerar!

Nu är det upp till oss konsumenter. Det är faktiskt vi som avgör. Vi kan inte längre skylla på att vi inte visste. Vi vet att den billiga maten har ett väldigt högt pris.

Valet är vårt.

Jag var för en tid sen på en studieresa till Hälsingland och besökte flera ståtliga, välbevarade och historiespäckade hälsingegårdar. En självklar fråga var: Hur hade hälsingebönderna råd och lust att bygga och smycka sina gårdar så praktfullt?

Ett av svaren vi fick var att bönderna länge gav fanken i överheten i Stockholm som krävde att all handel skulle regleras och gå via städerna. Förutom att de var skickliga bönder som införde växelbruk väldigt tidigt var de drivna köpmän med egna kontakter i övriga Sverige och Europa.

Det var först när Johan III högg upp en isvak i sjön Dellen och dränkte alla oppositionella, som statsmakten fick kontroll över hälsingehandeln.

Frihet och självständighet mot kontroll och översitteri har löpt som en röd tråd genom de självägande böndernas historia.

Det finns mängder av liknande berättelser som borde dammas av och återberättas i dagens Centerparti.

Martin Ådahl på tankesmedjan Fores har i en behändig liten skrift beskrivit bönder och bondeståndets betydelse för Sveriges kliv ut ur fattigdom och förtryck till en välmående demokrati.

Socialdemokraternas propagandaapparat har lyckats nagla fast en helt annan historiebeskrivning i det svenska kollektiva medvetandet. Ställ frågan vem som byggt Sverige och väldigt få skulle relatera till bönderna. Industriella revolutionen och det socialdemokratiska folkhemmet skulle nog de flesta svara.

Martin Ådahl skriver att Bondeståndet inte bara stödde utan ledde de liberala reformerna och det som gjorde att liberalismen till skillnad från många andra länder segrade i Sverige var tveklöst ledarrollen från dem som representerade folkmajoriteten på landsbygden, nämligen bönderna.

Idag tuggar socialdemokraterna på så skickligt att till och med många centerpartister talar om att partiet förlorat sin själ och att vi står för något så fult som liberalism. Sanningen är att vi har en lång, väldigt lång historia som handlar om frihet. Det vittnar bland annat hälsingegårdarna om.

Det finns alltså en mycket logisk koppling till det partiledarkandidaten Anni Lööf när hon säger:

”Min utgångspunkt kommer alltid att vara varje människas rätt att bli sedd som individ och möjligheten att bestämma mer själv.”

Alla människors lika värde och rättigheter är grunden för Centerpartiets politik. Vi ser varje människa som en tillgång och vi välkomnar invandare.

Inte minst är invandring en förutsättning för att små kommuner som Sollefteå med vikande befolkning ska överleva. När 40-talisterna går i pension får vi akut arbetskraftsbrist. Utrikes födda är dessutom överrepresenterade när det gäller högre utbildning och många är företagare som skapar jobb och bidrar med skatter till vår gemensamma välfärd.

Centerpartiet tror på ett öppet, tolerant och mångkulturellt samhälle. Sverigedemokraterna är Centerpartiets diametrala motsats. De vill stänga gränser och stoppa invandring. De vurmar för nationalism och tror på kulturell enfald och i deras partiprogram kan man läsa att de är rädda för att vissa invandrargrupper ska föda för många barn.

Den som någon gång har bläddrat i en historiebok eller har en gnutta allmänbildning vet att nationalism och främlingsfientlighet alltid leder till våld, brutalitet och krig. Det senaste var kriget på Balkan.

Missade man den rapporteringen i nyhetsprogram och press torde väl andra världskriget och dess konsekvenser vara bekant för de flesta.

När Sverigedemokraternas politik ifrågasätts är deras taktik att snabbt dra på sig offerkoftan och tycka synd om sig själva.

Det är nu dags för Sverigedemokraternas fullmäktigeledamot i Sollefteå, Zarah Månsson, att förklara hur främlingsfientlighet, intolerans, monokultur och inskränkthet ska utveckla Sollefteå och göra det till en trygg, hållbar och företagarvänlig kommun med positiv befolkningsutveckling och en ekonomi i balans.

Det går inte att förstå, än mindre sätta rätta ord på det fasansfulla som händer i Norge. Det är som en grisig skräckfilm av en sjuk regissör – en film som man aldrig skulle drömma om att se: ungdomar på sommarläger i vacker idyll mejas ner av en jublande ung man.

Hans plan var att skada den demokratiskt valda ledningen i Norge, först genom en bomb mitt i hjärtat av Oslo och sen genom kallblodig dödsskjutning. Hans ärende var politiskt och nu har han fått ut sitt budskap över hela världen; Europa ska rensas från invandrare.

Är det en ensam galnings sjuka verk?

Själva handlingen är han och enbart han skyldig till men ingen agerar i ett vaccum.

Kasta ut invandrarna! Släng ut packet! Stäng gränserna! Varför ska svartskallarna komma hit och leva på oss? Fy fan för muslimer! Fina medelklasskvarter förvandlas till segregerade områden!

Känns orden bekanta? Vi kan höra dem dagligen; vid middagsborden, i kassakön, på skolgården, på festen, i väntrummet på sjukhuset, i kommunfullmäktige, i riksdagen. Det är osorterat fyllesnack likväl som väloljad, lömsk retorik.

Norge har sitt Fremskrittsparti. Danmark har Dansk Folkeparti.

5,7 procent av svenska folket röstar på ett främlingsfientligt parti. I Sollefteå kommunfullmäktige har Sverigedemokraterna två mandat. Från talarstolen har de flera gånger ställt frågan hur mycket invandrarna kostar samhället.

Ingen annan än Anders Behring Breivik är skyldig till de groteska handlingar han har utfört, men de idéer han bygger sitt handlade på finns runt omkring honom. Hans 1500 sidor manifest är till stor del en klipp- och klistraprodukt. Han har surfat på nätet och plockat upp det andra har skrivit.

Utan de antidemokratiska och rasistiska strömningar och idéer som på alla nivåer florerar i vårt samhälle hade aldrig denna våldtäckt på det vackraste och mest värdefulla vi har; våra barn, vår öppenhet och vår demokrati skett.

Sorgen i Norge är avgrundsdjup; familjerna som förlorat sina anhöriga, barnen och ungdomarna som för resten av sina liv måste leva med avskyvärda minnen. Vi kan inte lindra smärtan och sorgen men vi kan reagera och agera mot främlingsfientlighet, rasism och antidemokrati.

Ducka inte inför genanta diskussioner med släkt och vänner, vid fikabordet på jobbet eller närhelst rasismen visar sitt fula tryne. Ryck inte fegt och slött på axlarna när du hör människor ondgöra sig över invandrare.

Ta debatterna och diskussionerna. Stå upp för demokrati, öppenhet och ett mångkulturellt samhälle.

Det är vi skyldiga offren i Norge .

Kenneth Branagh, världsberömd brittisk skådespelare och regissör är intresserad av Norrland inför sitt nästa filmprojekt.

Elisabeth Lassen socialdemokratiskt kommunalråd i Sollefteå borde omedelbart lyfta luren och säga:

-God morning Mr Branagh, welcome to Sollywood.

För att Sollefteå kommun inte ska tyna bort och bli ett glesbygdsminne måste den s-märkta kommunledningen i Sollefteå börja agera och ta initiativ.

Förutom satsning på bioenergi och miljöteknik som är solklara framtidsbranscher tror jag att vårt andra framtidsben är kultur och turism.

Näsåker, fyra mil utanför Sollefteå ett lysande exempel på hur en kultursatsning ger ringar på vattnet. Världsmusikfestivalen Urkult och de eldsjälar som från en köksbordsidé har skapat denna kulturinstitution har bjudit in världen till Sollefteå.  Och det är det vi ska göra, vi ska öppna upp för folk och företag utifrån att bli intresserade av Sollefteå.

Det går inte att traska runt i dalgången, titta frågande på varandra, ordna frukostträffar åt varandra och hoppas att dialog med företagarna skapar mer jobb.

Vi måste kravla oss upp till bergskamman och börja spana ut i världen.

Vad händer utanför Sollefteå kommun och hur ska vi förhålla oss till det?

Det handlar om att vara på tå, se möjligheter, ta initiativ.

Att som majoriteten sitta som en panelhöna och vänta på att bli uppbjuden funkar inte. Man måste ut och ragga och själv bjuda upp till dans.

Vi lever i en ny tid där det är upp till oss själva att skapa oss en framtid för Sollefteå Tiden är förbi då pappa staten fixade skivan. Det spelar ingen roll vilken färgkonstellation -rödgrön eller blågrön – regeringen har.

S-majoriteten skyller ofta på att andra har bättre förutsättningar än Sollefteå.

Andra, har andra förutsättningar och vi måste jobba utifrån vår position och ta vara på våra fördelar.

Sollefteå har en i princip outvecklad turism med allt ifrån skidanläggningar till unikt laxfiske, jakt, fantaskisk natyur,tystnad, stillhet, kyla med mera. Vi har  människor med idéer och vi har entreprenörer i allt ifrån tulpanvisningar till hundspann. Vi har den lokala matproduktionen som kan bli hur häftig som helst. Potentialen finns här. Manegen är krattad.

Kommunens uppgift är att lobba, ragga kontakter, sy ihop lösningar, pusha företagen, marknadsföra.

Sollefteå kommun har dragit på oss höga skulder i form av hotellköp skol- och badhusbygge som vi ska börja betala av på.

Då har man två vägar att gå: antingen defensivt skära ner, skala bor och krympa ihop eller offensivt och genom en aktiv och utåtriktad företagspolitik expandera. Filmbranschen kan vara ett nytt spår.

Varumärket Sollywood har ramlat ner i knäna på oss när David Fincher valde Sollefteå för att spela in några scener i filmen ”The Girl with the Dragon Tattoo” som bygger på Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor”. .

Tänk vilket lyft om Sollefteå blir medelpunkt för fler stora filminspelningar.

Vi måste ta vara på möjligheterna och själva våga tro på att det vi har är väldigt bra.

Sollywood!

Tja, varför inte.

Sollefteå kommun kommer att gå kräftgång om man fortsätter att krampa sig kvar i en politikerstyrd stordriftsvård.  

Den demografiska utvecklingen är en demon som svävar över kommunledningen i Sollefteå. Med all rätta – prognoserna beskriver en framtid som består av en jättestor grupp gamlingar i trängande behov av vård i glesbygd och en pytteliten skara kaffelatteungdomar som vill satsa på IT eller TV i urban miljö -ljusår från marktjänst inom äldrevården. Ekvationen är svårtknäckt.

Socialdemokraterna och vänstern i Sollefteå tror att lösningen är förkortad arbetstid och har infört 35 timmars arbetsvecka inom vården. Ett föga fantasifullt förslag som knappast gör Sollefteå till en ungdomsmagnet.

Dagens stordriftslösning skapar personalflykt och allmän frustration. Nyckeln till framgång är istället en bra, kreativ och stimulerande arbetsplats där idéer tas tillvara och okonventionella lösningar prövas.

Med utgångspunkt från individen vill tre kvinnor i Sollefteå öppna ett försöksäldreboende. En vårdmodell långt från vad som idag erbjuds.

De vill skapa små enheter med hemlik miljö där individens behov och önskningar sätts i centrum – lägga sig när man vill, ta en whisky om man vill, baka en sockerkaka om man vill. Äldreboendet ska vara rustat med eget kök med lokala råvaror där allt lagas från grunden. Hemtrevligt, hemlikt och hemskt långt borta från stordrift.

De vill ha tid att vårda, att se varje människas behov. De vill känna sig nöjda med sin arbetsinsats.

Det är inga ohemula krav. Det är egentligen inget märkvärdigt alls. Det är en vård och en arbetsplats som alla önskar sig.

Förslaget har inte tagits emot med öppna armar i vård- och äldrenämnden. För dyrt, är argumentet.

För att locka ungdomar till vårdyrket måste man kunna erbjuda en attraktiv arbetsplats med tillfredställande arbetsuppgifter. Genom att ta tillvara initiativ och idéer blir kommunen attraktiv och klarar äldreboomen. Här finns en öppning. Den måste tas till vara.

Vi har inte råd att vara dumsnåla i Sollefteå kommun.

Västernorrlänningar är tydligen fetast i landet och fetast är visst gravida kvinnor. Det är inte bra, inte alls bra. I fetmas skugga lurar livsstilsjukdomarna som både förkortar och förpestar livet för den enskilde och frestar på sjukvårds- och välfärdskontona.

Det är kombon fel kost och för lite motion som skapar feta och i längden sjuka människor.

Vad kan en kommun göra åt saken? Mer gymnastik i skolan är ett sätt, ett annat är att uppmuntra frisksportande.

Vår fantastiska femte årstid – vårvintern – lockar nu till skidåkning och jag dammade av utrustningen, hittade till och med en påse med valla. Glad i hågen drog jag iväg till det fantastiska skidområdet mellan Långsele och Sollefteå där spåren slingar runt myrar, förbi och över sjöar, upp på berg och nedför hisnande backar. Flera timmars härlig skidåkning hägrade och i ryggsäcken fanns både apelsin och choklad. Yes!

Det första jag möttes av var en skylt där det stod att spåren är avgiftsbelagda. Entusiasmen dalade. Den goda föresatsen grumlades. Vad göra? Åka ändå, utan att betala nu när man ändå är här. Var betalar man förresten? Badhuset eller smsa. Nej fy, vad krångligt och trist det här blev.

Alla preparerade spår på Hallstaområdet, Lidberget och Storskällmyran är avgiftsbelagda alltså över sjöar, upp på berg, nedför backar…..

Visst, man kan packa ihop skidorna, och bila någon annanstans där det inte kostar något.

Istället för att bli uppmuntrad och sporrad blev det väldigt bakhalt.

Jag säger: Ta bort avgiften. Den gör mer skada än nytta. Många åker ändå utan att betala men säkert med gnagande samvete som ett irriterande skoskav, andra åker inte alls.

Det är okey med avgift där kommunen har sprutat konstsnö och håller med elljus men inte på andra ställen. Det kostar givetvis en slant att pista spåren men fina spår kan också vara uppmuntran till att faktiskt spänna på sig skidorna nästa helg, nästa helg och nästa helg. Vinter = Skidåkning= Hälsa

Att uppmuntra och bidra till att västernorrlänningarna tappar några kilon och rasar i fetma tabellen är i det långa loppet mer värt än avgifter som jag misstänker inte renderar särskilt stora summor. Inga avtändande avgifter.

De ska va bara å åk!

Sverige är tillsammans med Finland de enda länder i världen som gratis serverar varm lagad mat till alla elever i grundskolan. Varje dag tillagas 1.3 miljoner skolmåltider i Sveriges avlånga land. Vi satsar massor med skattepengar och tid på skolmaten men vad gör vi av det? Nästan ingenting.

Var finns passionen, var finns nyfikenheten, var finns stoltheten över våra mattraditioner och var finns glädjen att servera mat till våra barn och ungdomar?

Visst har morotsstaven och vitkålssalladen kompletterats och den grönskimrande leverbiffen och det kritvita spagettidallret plockats bort från matsedeln sen min skoltid i matbaracken på Lillänget skola i Sollefteå men attityden till skolmaten är densamma.

En liten kille i lågstadiet fick frågan vad han tycker om skolmaten.

-         Är mattanterna sura smakar maten surt, svarade han.

Träffsäkert satte han fingret på problemet. Attityden. Trots försökt till pimpning av matsalar och upphottning av rätter lever det kvar en unken doft av utspisning av de mest behövande. Det var så skolmåltiderna i folkskolan en gång uppstod i slutet av 1800-talet. Gröt och soppa att fylla svultna magar. Utspisning var ordet.

Här finns massor att göra. Skolmaten är helt enkelt en gömd skatt i Matlandet Sverige.

Barn- och skolnämnden i Sollefteå har gjort ett litet försök i rätt riktning, men inte mycket har hänt. Gamla föreställningar kletar sig kvar som sirap och ingen vågar ta tag i frågan på allvar.

Nu är det dags att en gång för alla göra sig av med den mentala barlasten och se eleverna som gäster. Det är dags för kommunen att ta kommandot över skolmaten.

Sollefteå kommun kan utan att slå knut på sig själv bli en matföregångare som kan exportera know-how till andra länder. Problemen är inte stora kostnader, det handlar om politiskt mod och en nypa fantasi.

Vision, tydliga mål, tydlig kostpolicy, tydlig färdriktning.

Anställ utbildade kockar med passion för mat som kan lyfta den glödande personalen – och göra sig av med den aptitdödande.

Sätt skolmaten i centrum för pedagogiken.

Inför bordsservering eller bordsvärdar.

Använd mat från skolans egna odlingar.

Handla mat av lokala mathantverkare och matproducenter. Det lokala näringslivet får en skjuts, maten blir klimatsmartare och den lokala matkulturen lyfts fram.

Våra barn är framtidens konsumenter. Här kan skolmaten göra avtryck. Vill vi att deras smaklökar ska vara inställd på pulversåser och halvfabrikat från länder på andra sidan jordklotet eller vill vi att de som vuxna ska handla av slaktaren och mejeriet nästgårds?

Skolmaten är mer än bara bukfylla, den är kulturbärare och den kan också avgöra Sollefteå kommuns framtidsutsikter.

Levande landsbygd med produktion och förädling av mat eller motsatsen.

Det valet görs nu. Inte av nån annan och inte sen.

Varje år rankar Svensk Näringsliv kommuners företagsklimat. Sollefteå har de senaste åren stadigt hållit sig i bottenskiktet. Det är inte champagnegalopp i kommunhuset när listorna presenteras men frågan är hur skakis en kommun behöver bli av den här typen av enkätundersökningar.

Att näringslivet i Sollefteå behöver förbättras och utvecklas råder det inga tvivel om, men att ha som mål att få en bättre placering på en rankinglista är att börja i fel ände.

Siktet med de insatser man gör för näringslivet ska istället vara inställd på tillväxt.

Sollefteå bär på en skadlig tradition av nånannanism som frodas i bruksmiljöer eller där offentliga inrättningar står för lejonparten av arbetstillfällena – i Sollefteås fall två regementen –  men det är absolut inget som nu hindrar Sollefteå från att bli en riktigt bra företagsort.

Tvärtom – förutsättningarna här är väldigt goda. Regementena är nedlagda och insikten om att det är vi själva och inte någon annan som ska göra jobbet börjar få fäste.

Vi har en nära nog outvecklad turism – här finns många pärlor, vi har en skogsbransch som kan utveckla biobränsle och vi har duktiga företagare inom miljöteknikområdet. Vi har väldigt mycket som är bra och som kan växa sig stort.

I Tranås kommun med 18 000 invånare har de bildat ett privat näringslivsbolag med en dynamisk vd – Jan Holbom – i spetsen.

Hans strategi är att jobba med de företag som har tillväxtpotential. Försörjningsföretagen ödslar han inte energi på, inte heller på nystartade företag. Minst tre år på nacken måste ett företag ha – då har de bevisat att de inte är en produkt av konjunkturåtgärden starta eget.

Jan Holbom har också jobbat stenhårt med marknadsföring och kommunen har vågat ”outsourca” informationsavdelningen till honom.

Tranås kommuns hemsida är upplagd som en tidningssida och är ständigt aktuell. Den bild som kommunen vill ha av sig själv skapar de här. De slipper vara ständiga tvåor och kommentera andras bilder och berättelser om kommunen. En egen papperstidning ligger också i deras pipeline.

Det är ett framgångsrecept för Tranås. Sollefteå kan hitta sitt eget sätt. Det viktiga är att ha en strategi för hur man ska jobba. Det räcker inte med att fråga ortens företagare vad de vill och hoppas på att de svarar positivt nästa gång Svenskt Näringsliv kommer farande med frågeformuläret.

Det krävs mod att sätta ned foten och självständigt välja väg. Att räddhågset låta andras agendor styra utvecklingen leder ingen vart. Frågan är: finns det modet hos den s-ledda kommunledningen i Sollefteå?